.

Nu kan jag tänka tillbaka och undra hur i hela fridens jag vågade kasta mig ut och flytta hit och plugga. Stå på helt egna ben i en helt ny stad är aldrig lätt. Men jag kan nog våga påstå att Stockholm är en av dem svårare städerna..att jag inte körde på ett säkrare kort och flyttade till en Student-stad ändå kan jag tänka?, Uppsala eller Linköping kanske..Där får man lite mer "gratis" än vad man får i en stad som inte är en studentstad.

Men hade jag inte flyttat hit då hade jag aldrig fortsatt träffa min stora kärlek (som jag vet nu) som jag träffade på innan jag flyttade ner. Det finns en mening med allt, kan man våga kalla det ödet?

 

Nu har jag ett väldigt bra liv här nere vill jag påstå. Jag har trevliga klasskamrater, jag umgås med några Ume-bor och även en hel del nya fantastiska människor. Sen får man automatiskt en gemensam krets med den man lever tillsammans med.  Så jag ångrar INTE för en sekund att jag flyttade ner hit, det är nog det bästa jag absolut gjort.

 

Men jag saknar livet hemma också. Det är något speciellt med barndomskompisar, så är det bara. Och familjen finns ju även där. Men som jag brukar tänka, Umeå finns alltid kvar. Det tar 60min att flyga och vi kanske tar vårt pick och pack uppåt om några år...vem vet?