.

Igår hände något som jag hade varit så orolig över att det skulle hända. Det handlar inte om att jag skäms, inte heller att jag försöker skymma över det som att jag inte har gjort det. Jag är väldigt stolt över att jag gått igenom det, och framförallt att jag vågade ta beslutet att göra det. 
Jag kunde ligga på nätterna månader innan och fundera hur jag skulle reagera om det skulle hända, vad jag skulle säga och göra. Jag var så orolig för att bli dömd, uttittad.
Jonas hade sagt att det skulle bli ett naturligt resultat, att oftast är det ingen som ser det sådär direkt om man inte vet om det. Och precis så har det varit! Visst förstår jag att några har läst min blogg och på så vis har full koll på exakt vad jag gjort, och det var tanken också med att blogga om det.
Men som sagt igår skedde det som jag hade fruktat för, det som jag hade förberett mig på men inte riktigt visste hur jag skulle ta det, vad jag skulle säga och hur mycket jag skulle behöva/vilja förklara.
-"Du ser annorlunda ut"
Jag skakar bort det och vi pratar om något annat.
-"Jo, jag ser att det är något..i ansiktet här nere"
Personen pekar sedan på näsan och jag bli helt stum.
-"Jo jag har opererat mig" är det enda jag får fram.
-"Det blev ju bra iaf.."
Sen blev det tyst.
Jag visste inte vad jag skulle säga, och han tror jag inte heller han visste vad han skulle säga.
Det var det här jag var livrädd för första gången jag gick ut efter operationen. Men nu har det gått 6 månader, och INGEN har sagt något bara sådär så jag har inte ens tänkt tanken på det längre.
Jag visste inte hur jag skulle reagera, jag gick runt en stund där inne men det var allt jag hade i huvudet.
När jag väl kommer ut räcker det att hon tittar på mig. Hon förstår utan att jag behöver säga ett ord och tar mig åt sidan. Då brast det. Tårarna slutade inte rinna.
På ett sätt känns det bra att jag faktiskt fick "ta det".
Jag är inte ledsen. Jag är glad, stolt och en betydligt starkare person än jag var för 6 månader sen.

Sen måste jag avsluta med att säga  Tack Elin!