.

En promenad i det fria. En bra dag, en för mig vanlig dag. Framför mig går en tjej. Jeans, en lång kappa och lockigt hår som svajjar med i takten hon går. På huvudet har hon hörlurar, och jag antar det är till de hon hör hon rycker till och göra några inövade steg. Jag tänker att denna tjej är galen. Vi går i samma takt så avståndet mellan hos förblir. Hon tittar bakåt, ett par glasögon i gult sken möter mig samtidigt som ett leende som håller på spricka skiner upp. Denna tjej mår inte bra tänker jag. Minuterna tickar och bron som vi går på börjar sakta ta slut. Jag ser en kille som kommer gående mot oss på samma sida av gångbanan, jag byter snabbt sida medan tjejen framför inte verkar visa några tecken på att göra detsamma. Stegen går, jag tittar bort för en sekund och när jag tittar tillbaka ser jag mannen närma sig henne, hon slänger sin väska på marken och springer de sista stegen fram till han och hoppar upp i hans famn. Då slår det mig. Jag försöker att inte titta, men det är svårt att inte ryckas med i den glädjen som står mig runt hörnet. Dem kysser varann och jag ler när jag går förbi. Några meter till och jag får lov att vända mig om, de står kvar. Armarna om varann och blickar som inte ser annat än varandra. Jag börjar ifrågasätta mig själv. Denna tjej som jag trodde var psykiskt sjuk eller med extremt stora ticks led endast av den finaste symptom som finns på denna jord, galet kär. Det är så fint, och jag känner mig så extremt ensam de sista biten hem.