.

Det är rätt fantastiskt ändå. De flesta personer som börjar entra ens liv tar det väldigt lång tid innan de känns hemma där. Sen dyker det upp någon ibland som bara kommer in direkt. Handen i hansken, huvudet på spiken. De är som att det alltid skulle ha varit där och man är så glad att de är där. När de sedan försvinner är det som om allt bara tar slut, all luft sugs ur en och man börjar ifrågasätta det mesta. Men det är här det fantastiska kommer. När man väl kommer över det "tråkiga" så är det precis som att man hittar sig själv igen. Man är som en ny person och man är liksom mer nöjd med allt än man var innan. Men hur är det då med dem som det tar väldigt lång tid att släppa in? Av egen erfarenhet måste jag säga att eftersom de är väldigt svåra att släppa in på livet så vet man med säkerhet att de är där för att stanna. Så det här med att vara lite svår tror jag stämmer rätt bra. Inte bara för att man ska känna sig lite "bättre", utan även för att då vet man att de som verkligen kämpar sig kvar är de som verkligen betyder nått.