.

Jag känner mig som lite glad på något vis. Glad men stressad. Det första jag tänker på när jag vaknar på morgon är "tänk när jag ska vakna upp och gå till skolan", jag ler, stänger av klockan och går upp. Det sista jag tänker på innan jag somnar är dock "jag måste hitta en lägenhet snart", blir lite förtvivlad och somnar. Jag ser så fram emot att få flytta iväg till Stockholm, plugga. Men framförallt att pröva mina vingar. Jag har alltid haft allt och alla så tätt intill mig att jag aldrig behövt ta för mig av något nytt egentligen. Det känns som jag är så redo för att nystarta. Hade det varit för något år sedan hade jag inte kunnat göra något såhär "drastiskt". Nu känns det som en självklart att jag ska fara. Men jag vill bara ha en lägenhet! Det stressar mig nått oerhört. Jag vill inte bo inneboende hos Ingvar och Aina 90+ 100 mil från stan. Jag vill ha en liten lägenhet som jag kan kalla mitt hem. Som jag kan bo i (minst) 3 och ett halvt år och inte ständigt behöva leta nytt boende. Jag vet att det är lite av en dröm, men okej..om jag fick en lägenhet som jag kunde bo i minst 1 år då.. Tänk om man skulle ha vunnit sig någon miljon på trisslott.