.

Jag är, eller känner mig iaf oftast som en väldigt glad och possitiv tjej. Visst har vi väl alla våra dagar då vi är sura och griniga, men i stora hela känner jag mig glad. Visst kan jag va som en hopp i sprätt, ha alldeles för mycket att säga under kort tid och tycka ovettiga saker är roliga. Den här glada och sprudalande personen som jag känner mig som kan dock försvinna vid fel sällskap. Inte fel kanske, men när vissa tar stor plats så backar jag. Samma gäller om det inte är folk jag känner..då är jag nog rätt avvaktande med "mig själv". De som känner mig vet att jag tycker om att tycka, prata högt och höras. Men inte alltid. Ibland kan jag tycka det kan vara skönt att ta två steg tillbaka, men oftast så är det de gångerna jag känner mig som mest osäker. Jag kan vara en person i början när man inte känner mig, medan om man träffar mig fler gångerna kan vara en annan. Gör det mig till en falsk person? Eller gör det mig bara mänsklig? Jag tror att alla känner såhär ibland. Varesig man är en mer tystlåten person som låter de andra göra jobbet, eller om man är en sån som jag. Nu sitter jag inte och säger att jag är en HEJHÄRKOMMERJAG person, för det är jag inte! Jag tycker om att prata, skratta och bjuda på mig själv, till en viss gräns och med rätt sällskap. Nu låter det här säkert helt ovettigt, men ibland är det svårt att få ner huvudet till bokstäver. =)