.

Det är precis som om jag har en karta framför mig, jag kan se en bit av vägen men det känns som att jag inte kommer någonvart. Jag vet inte hur ofta jag frågar mig själv "och nu då?". Det är som att jag söker efter något som jag ännu inte hittat, vilket kan vara väldigt sant. Men samtidigt tror jag att det man tror att man söker inte behöver vara just det. Vägen efter svaret är oftast lång, oftast kurvig och med allt för många dalar. När man gråtit så mycket att det inte finns mer tårar och det gör så ont i hjärtat att man vet inte vad då undrar man vad meningen är. Men lika många gånger har man skrattat så magmusklerna vridit sig åt alla håll och kanter och lyckoruset legat på högvarv. Smärta och glädje går på något hemskt komplicerat sätt hand i hand med varandra, man skulle nog inte klara sig utan dem båda, och man skulle definitivt inte uppskatta de bästa stunderna om man inte ibland fick uppleva dem sämsta. På nått sätt känns det som att jag fastnat i "det här". Problemet är bara att jag inte vet vad det här är för något. Hur ska man kunna vara nöjd med något som man inte vet vad är? Tankarna OM cirkulerar ofta i sammahang. Jag vill inte tänka om, jag vill tänka nu. Jag vill våga kasta mig ut, sätta alla mina rädslor och känslor på spel och se vart det leder. Kanske kommer jag upptäcka att det finns så mycket där ute som jag behöver uppleva, se och framförallt klara av för att jag ska kunna se vad jag har här som jag ändå känner mig rätt nöjd med..