.

Tom. Varför?

Mitt liv är bra. Jag har folk jag tycker om och älskar runtomkring mig. Umeå är...umeå..men jag trivs. Ibland kan en tillbakablick av förut ge en helt ny syn på saker och ting. Oftast förstår man sig på saker efteråt, hur bra det var/hur dåliga det var. Ibland även hur blind man var, man kan ha saker som serverade i handen och ändå kasta dem i sjön. Men man kan inte gaska ner sig i det förflutna, då blir man tokig. Se framåt, vara öppen för nya saker och framförallt VÅGA. Det tror jag är A och O. Ändå så fegar jag själv ur oftare än jag vågar kasta mig framåt. Dock så känner jag mig så nöjd med hur saker är just nu på något konstigt sätt. Vill inte lägga till något, vill inte ta bort något. Men då kanske man aldrig kommer framåt? Det är som att jag vet att glädjen av något alltid tar slut, och tre tårar väger så mycket mer än en oas glädje.